I am a glass of water longing for the ocean

Vid fem i morse knackade det pa dorren till var skumpiga tagkupe. Det var inte med blida ogon vi valkomnade konduktoren som delade ut vara pass och vackte oss. Men sagt och gjort, fyrtio minuter senare klev vi av taget i Milano och fortsatte darefter var galenskap pa samma satt som i Paris - vi klev helt enkelt fram till biljettforsaljaren och sa att vi ville aka till kusten

"Costa? 10 euro!"
"No, the coast, the sea, la mare!"
"Costa? 10 euro!"

Mia tog till slut saken i egna hander och sade helt enkelt "San Remo!", nagot som fick effekt och lite mer an en timme senare var vi pa vag till San Remo pa den italienska vastkusten. Val har mottes vi antligen av den varme och sol som vi sa har langtat efter. Dock njot vi inte speciellt lange, eftersom det visade sig vara totalt omojligt att hitta ett hostel. Ett enda var ledigt, och det lag way over our budget.

Illa till mods, irriterade och i fard att ge upp, promenerade vi in pa narmsta tvastjarniga hotell dar vi mottes av orden "Ah, belle ragazze!" (vackra flickor, reds anm) och nar vi fragade om priset, funderade receptionisten... ratt sa lange. Till det antagligen kraftigt reducerade priset 30 euro far vi nu ett helt eget hotellrum med egen staderska, underbara sangar, handdukar och balkong de narmsta tre natterna.

Det kunde inte bli mer perfekt. Det var det har vi langtade efter nar vi vaknade slitna och utpumpade i Paris och dromde oss till kusten. Allt ar inom nagra minuters gangavstand - stranden nagra hundra meter bort, affaren bakom hornet och viktigast av allt - Mcdonalds pa andra sidan gatan.

Nu ska vi ladda infor matchen ikvall. Oh, forresten, sa jag att vi har TV pa rummet?